Napolitanska sånger, förklarade

Vad en napolitansk sång är

Termen omfattar traditionella sånger på napolitanska, och Wikipedia är tydlig med att var och en av dem är skriven och framförd på det språket. De sjungs vanligen av en manlig soloröst, även om även kvinnliga solister framför dem, och vanliga former är kärlekssången och serenaden. Det är en annan tradition än operan: sångerna står på egna ben, utan någon handling runt sig, och det är därför de så lätt passar mellan ariorna.

Tävlingen i Piedigrotta

Enligt samma artikel blev 1830-talet startskottet för napolitansk sång som institution genom en årlig tävling för nya sånger, som hölls i samband med Piedigrotta-festivalen, till ära för Madonna di Piedigrotta, en kyrka i Mergellina i Neapel. Den första vinnaren var Te voglio bene assaje, som traditionellt tillskrivs Gaetano Donizetti, även om en artikel från 1984 inte fann några historiska belägg för det. Festivalen hölls regelbundet fram till dess att den övergavs 1950, och senare sånger har också blivit klassiker.

’O sole mio

’O sole mio härstammar från 1898. Giovanni Capurro skrev texten och Eduardo di Capua tillskrivs musiken, även om Wikipedia tillägger att en domstol i Turin 2002 fastställde Alfredo Mazzucchis anspråk på att vara medupphovsman till några av di Capuas sånger. Titeln betyder min sol. Luciano Pavarotti, Enrico Caruso, Beniamino Gigli, Andrea Bocelli och Mario Lanza är bland de sångare som har framfört den, och Pavarotti vann 1980 års Grammy för bästa klassiska vokalprestation för sin version. Det är sången som alla tre sångarna sjöng tillsammans vid konserten i Rom 1990.

Funiculì, Funiculà

Luigi Denza skrev melodin 1880 i Castellammare di Stabia, sin hemstad, enligt Wikipedia, och journalisten Peppino Turco levererade texten och lär ha föranlett stycket som ett skämt. Året markerade den första bergbanan uppför Vesuvius, vilket sången hyllar. Den sjöngs först på ett hotell i Castellammare di Stabia och tog sig sedan in i Piedigrotta-festivalen. Turcos neapolitanska verser låter en ung man likna sin älskade vid en vulkan och be henne följa med honom till kraters kanten.

Hur tenorerna förde sångerna utomlands

Wikipedia tillskriver emigranter från Neapel och södra Italien, från omkring 1880 till 1920, att ha fört sångerna ut över världen. I början av 1900-talet sjöng tenoren Enrico Caruso sin hemstads musik som extranummer i New York, på Metropolitan Opera, och spelade in många av sångerna. Dessa inspelningar blev en del av den operatiska tenorernas standardrepertoar; artikeln nämner Beniamino Gigli, Franco Corelli, Mario Del Monaco, Giuseppe Di Stefano och Tito Schipa bland de sångare som följde honom.

Vad mandolinen tillför

Bokningssidan listar en kammarensemble med piano, kontrabas och mandolin. Wikipedia beskriver mandolinen som ett knäppinstrument i lutfamiljen, vanligtvis med fyra dubbelsträngade körer stämda som en violin. Den neapolitanska mandolinen har en rund, skålformad baksida och härstammar från mitten av 1700-talet. Eftersom tonerna klingar av snabbt använder spelarna tremolo – snabbt anslag av en eller flera strängpar – för att hålla ut dem, vilket ger de neapolitanska ackompanjemangen deras skimrande klang.

På konserten i Florens

Bokningssidan nämner ’O sole mio och Funiculì, Funiculà bland de neapolitanska sångerna, tillsammans med arior ur La traviata, Rigoletto och Tosca. Programmen ändras, och ingen sång garanteras för en viss kväll. Wikipedia anger att alla neapolitanska sånger sjungs på neapolitanska, så texten kan låta obekant även för den som känner till operaariorna. Melodierna behöver ingen översättning, och det är själva poängen med att ta med dem.

Läs nästa: Operakonsert i Florens